Elisabet Apelmo 28 februari- 22 mars

”Av mina systrar återstod bara
några små kroppsdelar.”

”Hon klarade sig bara ett dygn.
Jag hade inget att värma henne med.”
(Hermele, 2023)
Jag visar en serie blyertsteckningar av händer som
håller dödade barn i Gaza eller som tar hand om dö-
ende och avlidna äldre i Småland. Ibland tillsammans
med händer som tröstar och stöttar. Verket utgör ett
försök att närma sig det ofattbara; det ofattbara dö-
dandet, antalet och det ofattbara mycket nära.
Serien börjar med en vakhelg i Småland i maj 2006.
Det är mamma, de vuxna barnen och personalen
som ordnar och ger omsorg till min pappa och faster.
Min pappa hann fylla 90 och faster blev 88 år. En av
dessa teckningar skildrar två små barnbarns händer.
De blev den associativa länken till det pågående
kriget i Gaza, där allt är omvänt. Där det inte är barn
och barnbarn som tar farväl av sina gamla, utan små
barn som det tas farväl av.
Filosofen Judith Butler beskriver hur krig inramas för
att legitimera dödandet. Ramen skapar en bestämd
tolkning inom vilken vissa liv (den egna gruppens eller
folkets) ses som sörjbara och värdefulla medan andra
liv (de angripnas) ses som osörjbara och kan avslutas.
Butler menar dock att alla människor delar en exis-
tentiell osäkerhet. Livet kan skadas eller gå om intet
av sjukdom, olyckor eller försummelse. Erkännandet
av denna delade osäkerhet uppmanar till ömsesidig
omsorg; själva levandet förpliktigar till omsorg om
alla människor, så att deras grundläggande behov och
rättigheter tillfredsställs och att de kan blomstra. Den
nyfödda är ”beroende av något vi skulle kunna kalla ett
socialt nätverk av händer” skriver Butler, ett nätverk
som sträcker sig över nationsgränser och kontinenter.
När bilder och berättelser flyttas kan nya inramning-
ar uppstå. I utställningen sammanförs bilder från
Småland och Gaza, teckningar där åldringar och
barn saknas och är saknade. De inledande citaten
från författaren Bernt Hermeles intervjubok Nakba
kan tas för samtida utsagor från nyhetsinslag eller
sociala medier, men det är en palestinsk man och en
palestinsk kvinna som minns den stora katastrofen
år 1948, för snart 70 år sedan, då det palestinska
samhället förstördes och Israel fördrev över 700 000
palestinier från sina hem. Två små bröder letar efter
sina systrar och en ung mor försöker förgäves att
skydda sitt nyfödda barn.
Teckningarna med händerna som håller barn från
Gaza är gjorda efter nyhetsfoton och titlarna är häm-
tade från bildtexterna. I de fall då hela barnet syns på
fotot, är händerna tecknade så att barnet ryms på pap-
persarket. I september 2025 uppger internationella
Rädda barnen att minst 20 000 barns liv har avslutats
i Gaza. På Galleri PS visas 40 teckningar av händer
som håller dödade barn. De utgör 2 promille av de
barn som har dödats. De resterande 19 960 barnen
representeras i utställningen av högarna med tomma
papper, ett ark för varje dödat barn. Eldupphör till-
kännagavs den 10 oktober 2025. UNICEF uppger att
i genomsnitt ett barn per dag dödats sedan dess.


PROFIL

Lillemor Boman Carlén 28 februari- 22 mars

Egentligen tycker jag det är svårt att beskriva vad jag målar eftersom måleri för mig
är som att skriva poesi eller “göra” musik. Det är något som ersätter det talade
språket, en drift och en intuition.
Som målare uttrycker jag mig med ett slags monokromatiskt måleri och färgen ger
plats för något underliggande dolt och på samma gång för ögat visuellt. Ofta blir det,
för mig, en berättelse som träder fram i formen.
Som allra bäst blir målningen ett fönster mot ett landskap av egen enskild karaktär,
som ljudet av en fågel eller ett varmt dallrande solsken på oskriven plats.
Ljuset väger fram ett tillstånd som av nåd och själva frågan om vad det är ger
målning akten dess berättigande.
De målningar jag håller på med nu, och som jag visar här på Galleri PS, med
vertikala parallella fält och linjer, är inte mönster utan sammanhållna bilder. Som
enskilda entiteter.
Jag skissar i akvarell innan oljemålning, ljuset i akvarellens materiella uttryck blir en
grund att utgå från. Akvarellens lätta och spontana uttryck vill jag sen föra över till
en oljemålning. Valet av oljefärg är främst kanske för att även oljefärgen är en
speciell form som både alstrar ljus samtidigt som den har en bevarande och
samlande materialitet. Den håller ihop bra.


PROFIL

Håkan Bengtsson 28 februari-22 mars

Mina verk handlar mycket om linjen och den har alltid funnits med sen konsthögskolan. Mitt undersökande har hittat nya vägar i både material och linjens karaktär. Den kan både vara tystlåten och fysisk i sitt uttryck.
Konstvetare Pia Widell skrev bland annat följande till mig:

Matisse drömde en gång ”av balans, renhet och klarhet, fri från oroande eller nedstämmande föremål” och som skulle ha ”en lugnande inflytelse, en sinnets rogivare, någonting i still med en bra fåtölj att vila i efter fysisk trötthet. Håkan Bengtssons bilder är kanske inte fåtöljer, men man bör sjunka ner i en fåtölj framför en av dessa bilder och ge sig tid att långsamt glida in i meditationens värld för att hitta tillbaka till sig själv i en allt mer stressad vardagstillvaro.

Viktigt för mig är balansen och kompositionen. I många av verken på Galleri PS så byggs verken först upp matematisk som övergår i ett fritt skapande tills en accepterande helhet/beslut uppstår. Uttrycket kan kännas kontrollerat men dissonanser uppstår alltid då varje linje kommer till med handens rörelse och då skapas olika liv och rörelse.


PROFIL

Anders Virgil Dejarv 30september – 15 oktober

  • [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"] [ngg src="galleries" ids="71" display="basic_thumbnail" thumbnail_crop="0"]

PROFIL

Carolina Jonsson 20 februari-7mars

Under pandemin har jag spenderat mer tid hemma. Isoleringen har öppnat upp ett andrum i en annars hektisk vardag, ska-
pat ett mellanrum i tillvaron som skänkt en vidgad närvaro i hemmet. Detta har lockat till att också på ett konstnärligt plan iaktta vardagens alldagliga och flyktiga ögonblick med barn och närmaste omgivning.
Måleriska kvaliteter i video och fotografi har alltid intresserat mig. Under skissarbetet med Flicka med telefon har jag studerat barockmåleriets rumskompositioner, användning av befintligt ljusinsläpp från fönster och dess stillastående, kontemplerande tidsskildringar. Fotograferandet fungerar för mig som en no- tering av förgängliga tillfälligheter i tillvaron med fokus på det lilla och till synes oansenliga. Arkivmappen med barnbilder på min dator har hittills fyllts av 6000 dokument. Det har varit ett tidsödande observationsarbete med efterföljande urval, där en- dast en promille av fotografierna har förmågan att representera den specifika situation jag önskar förmedla; ett barn på en plats i hemmet de gjort till sin, i en situation de ofta återfinns, men där det specifika tillfället är flyktigt och snabbt övergående. Jag vill sträcka ut tiden av ett stilla ögonblick där barnet utstrålar en närvaro i rummet och – på samma gång – en tankemässig verklighetsflykt.
Jag fascineras av Johannes Vermeers porträtt där hans målade skildringar av vardagen upplevs som mer, och starkare, än verk- ligheten själv. Valet att arbeta med stereoskop är mitt försök att intensifiera verkligheten. Det är också en flirt med inblicken i det privata rummet. Handlingen att stanna upp för att fokusera blicken in i stereoskopet avkräver betraktaren på tid, skiljer av bildens rum från vårt fysiska yttre rum och isolerar koncentra- tionen.
Parallellt med fotoobservationer av barn började jag intuitivt att samla bilder från det omgivande landskapet. Med samma blick iakttog jag också träden framträda i skilda stämningar, vid olika tidpunkter och ljusförhållanden. Såg dem likt upp-
växande varelser med starka karaktärer. Hemmavaron gör sammankopplingen mellan tiden och barnen samt de inre och yttre rummen påtagligare. En synkronicitet framträder mellan det mänskliga subjektet och hennes omedelbara omgivning – till synes meningsfulla samband utläses trots deras oberoende existens.
I videoverket Gränsland, del 1, blir vi insläppta och får kom-
ma in bakom flickrummets stängda dörr. Under perioden för tillkomsten av Gränsland kom jag i kontakt med några flicks- kulpturer från mitten av förra seklet. Hur flickorna framställdes under den här tidsperioden speglade efterkrigstidens tidsanda med folkhemsidyll och syn på manligt respektive kvinnligt.
Jag ställde mig frågan hur jag skulle vilja framställa en flicka idag? Men också, och lika viktigt; – Hur skulle en flicka av idag framställa sig själv?
I mitt verk har flickan aktivt medverkat i utformandet av sin själv-framställan. Innan inspelning pratade vi om vad det kan innebära att uppleva att man är en del av någonting större – i detta fallet naturen – och om hur det är att försöka se och upptäcka ett ting på nytt. Som om mötet med ett för oss välkänt ting denna gång är det första. Vi valde musik och dans i egen- skap av tidlöst mänskligt uttryck. Flickan fick själv förhålla sig till, improvisera rörelse och undersöka musiken. Inträdestiden
i tonåren som transcendens-tillstånd är intressant. Tonåringen söker ofta en vuxenidentitet och riktning men bibehåller fort- farande barnets transparens och avsaknad av självvald persona. När flickan går in i rollen framför kameran avslöjar hon mycket om sig själv. Inte minst blottar hon hur hon lärt sig att framstäl- la sig själv, något som med influenser från Youtube-kanaler blir mycket tidsspecifikt.
Videoverket är gjort i samarbete med flöjtisten, kompositören och improvisatören Anders Hagberg.
klicka på länken till utställningen:


PROFIL

Ilona Huss Walin, Ambjörn Göransson, Martin Jentzen 11-26 Jan

”Det effektivaste är att inte göra så mycket och låta skogen forma sig själv”.

Vi närmar oss skogens egna spontana processer där människan är en del av naturen, snarare än ett överordnat subjekt. Genom att betrakta skog som förändring och process får vi en inblick i hur skog förändras över tid.

Utställningen är en del i ett projekt om skogsbruk som Ilona Huss Walin och Ambjörn Göransson arbetar med i samarbete med skogsingenjör Martin Jentzen.


PROFIL

Dan Almqvist 2019 05

  • [ngg src="galleries" ids="12" exclusions="14,16,74" display="basic_thumbnail"]

    [ngg src="galleries" ids="12" display="basic_thumbnail"]


PROFIL

Emma Ströde 2018-12

”Allt går inte att sätta fingret på”.
Utställningen är ett undersökande av relationen mellan naturen, djuren, det inom oss som inte går att mäta eller översätta till en punkt i ett diagram och den västerländska nutida idén om att vi lever i en framskriden civilisation där vetenskapen har alla svar. Utställningen rör sig tematiskt runt symboler för naturen och schablonbilder av den västerländska mannen. Med värme och humor gestaltas och belyses vår tids fixering vid mätbarhet, vetenskaplighet och administration.
Det är också en utställning full med form som direkt förekommer ordet och verkar genom materian på ett sätt som inte alltid går att sätta fingret på.

Länkar

PROFIL

Zsuzsanna Larsson Gilice 2018-11

Galleri PS är ett av de minsta gallerierna i Göteborg, och det här har inte med ytan att göra – två små rum i ett hus i stadsdelen Haga – men Zsuzsanna Larsson Gilices utställning är den andra i rad på PS som helt tagit över gallerirummen. Den förra, Virgil Dejarvs Nya normala landskap II, gjorde det rent fysiskt genom att galleriet kläddes i brunt omslagspapper och fylldes med målningar, högt och lågt, medan Zsuzsanna Larsson Gilices utställning gör det genom att i blott sju verk sätta en stark grundton i rummen.

Göteborg 2018-11-14 Olle Niklasson

Länkar

PROFIL

Copyright © All Rights Reserved.